Idag är det ett halvår sedan min bästa kompis lämnade jorden.

Jag förstår inte att det har gått så himla fort, det känns som om det var förra veckan det hände.

Du har betytt så grymt mycket för mig och jag kan inte göra något annat än att tacka för tiden vi fick tillsammans. 

Det har varit fina år och jag hade aldrigt hittat en bättre läromästare än dig.

Jag tror inte att det kommer finnas någon som har ett sådant hjärta som du hade, någon som gav 100% för den som satt på ryggen.

Något jag saknar mycket är dina bock rundor på tävlingarna och alla damp ryck som du fick, dom som du fick när du mådde bra.

Du var och kommer alltid att vara världens bästa Nadde som ingen kan ersätta och då menar jag ingen!

Du har gett mig ett minne som är svårt att glömma och det skär i hjärtat varje gånga jag tänker på det. Den 11 September 2011 påväg hem från tävlingen på Sörmon. Vi gick över bron vid E18 och vi var sist i ledet. Det kom en lastbild som satte bron i gungning. Du tryckte upp mig mot kanten och kom lös. När jag skrek av panik i gråt för att du galopperade mot vägen stannade du och vände. Du spang mot mig. Du kom fram och stannade. 

Jag har aldrig varit så rädd som jag var då, rädd för att förlora dig.

Du är saknad och kommer alltid vara men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och kommer alltid göra för du har en speciell platts i mitt hjärta älskade Nadal.